Bedövad...

 
Snart har 1 vecka gått sedan jag fick det hemska beskedet att jag har bröstcancer. Undersökningen på universitetssjukhuset i Umeå började med att jag fick ta en ny bild på mitt högra bröst. Sen fick jag flytta till ett annat undersökningsrum där läkaren gjorde ultraljud på bröstet och knölen var ganska stor och öm. Helt plötsligt kom en till läkare och de stod och konfererade och jag fick till slut veta att de skulle ta en biopsi. Först fick jag en ordentlig information om hur det gick till och sen fick jag en lokalbedövning, när de tog provet från knölen lät det som då man använder en häftpistol. Efter undersökningen var klar fick jag veta att inom några timmar skulle jag infinna mig på kirurgmottagningen för att få svaret. Så småningom fick jag komma in ett rum där de satt 2 läkare som skulle meddela mig svaret. Glad och positiv som jag är frågade jag om svaret var en fettknöl eller bara en körtelförstoring, men fick svaret att det var bröstcancer och det räckte inte med att bara operea bort själva knölen, utan hela bröstet måste tas bort. Har tidigare läst och hört att en cancerknöl inte gör ont, men det var tydligen fel. Vad tänker man när man får en sån diagnos, jag blev både chockad och bedövad, man blockerar allt. Att mista ett bröst gör mig inget för jag är så pass gammal att jag inte bryr mig om "skönhetsfel. En av mina tankar var ju om cancern spridit sig i andra delar av kroppen, men det kunde läkarna inte ge något svar på.
Det fanns fler frågor att ställa, men jag kunde inte tänka klart. Under den tid jag var inne hos läkarna hade bröstsköterskan redan kontaktat Skellefteå där operationen ska göras, det känns skönt att vara på hemmamark, och om jag förstod rätt ska operationen ske inom 14 dagar.Tid på tisdag den 24/3 hos en kirurg och kanske är narkosläkaren med - minns inte säkert om det också hade ordnats. Blev förvånad att allt detta planerats så snabbt, jag har ju läst om många som fått vänta i flera månader på op, kanske beror det på vilken slags cancer jag har. Therese yngsta dottern kommer hit - hon bor 17 mil härifrån, och hon ska följa med mig. Det känns tryggt och hon hjälper mig att komma ihåg att ställa frågorna som jag behöver få svar på, och så får jag ju veta när op ska ske. Vi ska även kontakta min handläggare på kommunen, för jag måste nog ha extra insats från hemtjänsten sen jag kommer hem och ett tag framöver.
En tröst är att cancerforskningen kommit så långt idag att dödligheten är låg. Jag har en ångest som inte går att beskriva, inte för själva op utan vad som kan hända under den, vaknar jag upp igen eller inte. På grund av mina övriga sjukdomar är jag en stor riskpatient att söva, jag fick ju inte göra en gastrik bypassa  för några år sedan pga av riskerna. Dels så är det hur respiratorn fungerar på mig - det har med min KOL att göra, jag kan även få en propp i lungan - infarkt eller en stroke, allt detta kan även ske efter op. Jag är inte rädd för döden men jag vill ju leva så länge som möjligt, vill ju se mina barnbarn växa upp till vuxna.
Trots min grava KOL och fibromyalgi som gjort mig rörelsehindrad, så har jag ju trots allt en rätt så bra livskvalité. Kan väl inte aktivera mig så mycket men jag är ju ute och kör med min permobilen så ofta vädret tillåter, jag har datorn som har blivit ett måste för mig - sitter många timmar framför den. Ursäkta att jag skriver lite osammanhängande, men det har med mitt nuvarande tillstånd att göra fastän jag fått medicin mot oro och ångestdämpande. Nu ska jag klä på mig och sätta mig på balkongen och läsa tidningarna på min IPad som jag fått av sonen.