Otrivsel
Gårdagen var en riktig ”deppardag”, lika svartvit som Johan F:s bild här ovan. Såna här dagar är man fylld av självömkan och ställer sig naturligtvis frågan ”varför just jag” och hur har jag kunnat ta så dåliga beslut? Känner att jag bara måste skriva ner mina tankar och publicera dem här på min blogg, kanske det blir till en tröst för någon annan, att veta att hen inte är ensam om en likadan situation. Vet även att det finns de som säger att sånt här ska man inte skriva om officiellt, men de åsikterna struntar jag i.
Ett av de beslut jag ångrar mest var att flytta hit från Luleå 2003, hur kunde jag tro att ”gräset är grönare på den andra sidan”? I Luleå hade jag många vänner från tiden jag jobbade på Folkhögskolan som träffades med jämna mellanrum, och grannarna var lätta att lära känna, så jag har aldrig varit så ensam som när jag flyttade hit. De första 3 åren trivdes jag någorlunda, området jag bodde på var trevligt och jag lärde känna många när jag startade upp en ”borådsförening” - kallades tidigare för lokal hyresgästförening. Hade även en ”bästis” som blev ett stort stöd för mig.. Men när hälsan sen satte totalt stopp för alla engagemang, kom ensamheten och hopplösheten, och vardagen blev mer och mer grå och med många tårar. Arvingarnas låt ”De ensammas promenad” kändes nästan som skriven just för mig.
Flyttade på inrådan av min bästis till Lövånger, en lagom stor ort 5 mil härifrån. Där trivdes jag jättebra - där fanns den spontanitet och mentalitet som man var van vid från hemorten. Man kunde gå och hälsa på grannen utan inbjudningskort, och på skoj säga ”är det här kaffelukten kommer ifrån”. Varför har inte människor tid att spontant umgås med varandra idag utan inbjudningskort - är det bara karriärstegar och pengar som gäller? Som nyinflyttad var det flera som hälsade mig välkommen till byn och vänskapen var total utan ifrågasättanden. När jag sen fick min permobil utforskade jag all natur både inom och utanför byn. Så försämrades min KOL och jag var tvungen flytta tillbaka till stan för att ha närmare till akutsjukvården. Syrgas dygnet runt blev sedan nödvändigt.
Sen kom drömmarna om att kunna flytta härifrån tillbaka till Norrbotten, och till en lagom stor ort och få leva lycklig resten av livet, ensamheten och att inte trivas med sin tillvaro är hemsk. Men efter samtal med en anhörig kom jag fram till att mina drömmar aldrig kommer att slå in. Jag har en sjukdomsbild – KOL och andra kroniska sjukdomar, som hälsocentralen kanske inte klarar av, och att den sjukvård och de behov av hjälp jag behöver finns flera mil bort? Kan jag t.ex få en permobil så jag kan vistas ute, och var servar man den? Vem kollar mina syrgasapparater? Kan en trygg kontakt med en lungläkare på Sunderbyns sjukhus upprättas, och med besök? Kallas till provtagningar ( blodgas-prov ) med jämna mellanrum? Hjälp med allt detta har jag just nu, och det är en stor trygghet för mig. Visste jag att jag fick samma hjälp och vård nån annan stans skulle jag aldrig tveka en minut att flytta. Men facit verkar bli: ”har man tagit faan i båten, så får man försöka ro han iland”.
