Sårad...kränkt..
Nu är julen bortstädad till nästa jul, om jag lever då. Som vanligt tycker man att man "dragit" fram alldeles för mycket, och till nästa år ska det bli mindre - samma tänk varje år.
Denna jul och nyårsafton har gått i stillhetens tecken, ingen stress eller några måsten. Trots det är jag så besviken och ledsen över hur mitt barnbarn har behandlat mig, det eskalerar tydligen från år till år.
För några år sedan gifte sig hennes föräldrar, och hon påstår att jag inte hälsade på henne då. Jag gjorde det visst och kan ju ej rå för att hon inte hörde det, varför skulle jag inte hälsa? Egentligen ganska barnsligt tycker jag - hon var ju iaf 16 år då och idag är hon 22. Efter det har hon inte ringt eller hälsat på mig annat än om hon varit tvungen följa föräldrarna hit.
Trots det har jag fortsatt att ge presenter då hon fyller år och julklappar till jularna, men hon verkar numera bara ta emot dem om vi är flera samlade, som t.ex. ifjol jul då de fick en kristallskål som hon då tog emot. Denna jul firade hon ej tillsammans med sin familj utan i sin sambos hem. Precis som ifjol till jul hade jag köpt en mycket fin julklapp till hennes och killens gemensamma hem, och hon hade lovat min dotter att åka hit och hämta den, men än har hon inte synts till. Så jag bar julklappen till soprummet - någon annan fick glädje av den och som kanske också inte har det så "fett" hemma.
Hur kan man behandla sin farmor på detta vis och såra mig så enormt, och som jag aldrig kommer att kunna glömma bort? Jag är skitledsen för det här, men vad ska jag göra? Ska jag be om ursäkt för något? Trodde faktiskt att hon fostrats som hennes pappa då det bl.a. gäller att ha respekt för gamla, men uppfostran idag verkar inte vara något som man tar för givet - "freestyle" kanske. Föräldrarna har sina jobb och sina karriärer att tänka på så tiden tillsammans med barnen blir egentligen för liten för barnuppfostran. Deras dåliga samveten gör att de istället "klemar" bort barnen med pengar och materiella saker. Okej... man måste ju erkänna att idag inte är som förr, men när mina barn var 22 år var de väluppfostrade vuxna och skulle aldrig ha sårat sin mormor eller farmor.
Jag har anförtrott några vänner om allt det här och deras åsikt är: arrogant, respektlös, egoist, otacksam, självgod. Men trots det hon gjort mig är hon ju trots allt mitt barnbarn och jag älskar ju henne.
